Jag heter Isabel Lundstedt och bor i Malmö med min underbara make Niclas och våra fyra västgötaspetsar Gizzmo, Balder, Birka och Freja.

Mitt "hundliv" började vid 19-års ålder. Jag som många andra tjatade ständigt och jämt på mina föräldrar om hunden som jag aldrig fick så när jag flyttade hemifrån skaffade jag tillsammans med min dåvarande sambo numera make min förste, en vuxen schäferhane vid namnet Gevín. Nybörjare som vi var gjorde vi alla fel man kan tänkas göra. Gevín verkade mycket trevlig när vi var och tittade på honom och vi frågade om han var mentaltestad, visst var han det fick vi till svar. Vi nöjde oss med det och hade inte en tanke på att fråga hur det hade gått utan betalade och tog vår hund och gick, glad som spelemän. Ganska snart märkte vi att Gevín inte alls var som han hade visat sig på hemmaplan, han visade rädsla för allt och alla och gjorde vid ett antal gånger utfall mot människor som kom på besök hos oss. Efter ett nytt mentaltest, som han bommade fullständigt och lite påtryckningar från brukshundsklubben så gick damen med på att ta tillbaks Gevín och ge oss våra pengar.

Nästa hund blev en schäfervalp med namnet Kazan. Kazan var utrustad med det mest underbara psyke man kan tänka sig men tyvärr även med höftledsfel och vi var tvungna att ta bort honom när höfterna inte orkade bära honom längre enbart 16 månader gammal. Kazan lärde bland annat vår lilla dotter att gå och han var hennes ständige följeslagare. Det tog över ett år innan jag åter kunde börja tänka på hund igen.

Man tycker att vi vid det här laget borde vara avskräckta från allt vad schäfer heter men efter att ha gjort ett besök på Brantastigs Kennel var vi sålda och det blev åter igen en hanvalp med namnet Brantastigs Peps. Peps var min själsfränder och vi helt enkelt avgudade varandra. Vi tränade både lydnad, bruks och räddningshund. När Peps var 7 år gammal fick vi förfrågan om vi kunde tänka oss att para honom och efter att ha kollat in den tilltänkte noga så tackade vi ja och tog en hanvalp i kullen som fick namnet Sting. Vid 10-års ålder fick vi ta bort Peps pga. en tarmsjukdom och sorgen blev enorm, som tur var hade vi Peps underbara son Sting kvar som underlättade vår sorg och som fortsatte att ge oss mycket glädje.

En dag när vi var ute och rastade Sting råkade vi på en dam med en hund av modell mindre som såg ut som en minischäfer, jag hade träffat min första västgötaspets och jag var såld. Min nyfikenhet var väckt och jag började leta information om rasen. Eftersom västgötaspetsen inte är så vanlig finns det tyvärr inte mycket litteratur om den men till sist hittade jag till specialklubbens hemsida och jag fullständigt lusläste den. På hemsidan fanns det också en förteckning över uppfödare och deras hemsidor så det blev många timmar framför datorn. En sak som jag snabbt märkte var att de flesta västgötaspetsar var grå och inte röda som den jag hade träffat.

Tiden gick och det tog några månader innan vi åter råkade på damen med västgötaspetsen. Jag passade genast på att fråga henne om vilken kennel hennes hund kom ifrån eftersom den var så röd och grann. När jag kom hem så slängde jag mig genast över datorn för att kolla in Kennel Rätt&Slätts hemsida. Där hittade jag den röda tiken Ada som var mor till damens hund, jag skickade genast ett mail till Gunnel och Jörgen som har kenneln med en förfrågan om ev. framtida valpar efter Ada. Jag skrev också att vi inte var ute efter valp just nu utan var mest intresserad av att höra mig för inför framtiden. Efter ett tag glömdes mailet bort.

Någon vecka senare ringde telefonen och det var Gunnel på tråden. Hon berättade att hon faktiskt hade en kull efter Ada just nu och att valparna var 4 veckor gamla, om vi var intresserade så fanns det en röd hanvalp med stubb kvar till oss. Vi hade förvisso inte tänkt skaffa en hund till förrän Sting blev lite äldre men man kunde ju åka och titta. Efter lite övertalning av make satt vi oss i bilen och åkte till Jonstorp. När vi kom fram hälsade Gunnel och hennes make Jörgen oss välkomna och visade oss sedan till valplådan, resten kan ni säkert lista ut själv..........jag smälte som smör i solskenet. Där låg jag på golvet bland valparna och pratade bebisspråk och bar mig åt som en tönt. Som ni säkert förstår så blev det så att den lilla krabaten som fick namnet Gizzmo så småningom flyttade hem till oss i Malmö. Idag är han en ståtlig västgötaspets och jag ångrar inte en sekund att vi tog honom, som jag brukar säga "det stod Lundstedt på honom".

Västgötaspetsen är en underbar ras som jag inte kan annat än rekommendera om man tycker om att vara ute och röra på sig i skog och mark. Det är en sund, robust och oöm hund som kan användas till allt och som älskar att arbeta. Det spelar ingen roll om det handlar om att valla boskap, agility, lydnad, spår eller sök.......västgötaspetsen kan användas till allt. Nåja, kanske inte skyddsarbete men allt annat då.